Lördagen den 13 september kunde samfällighetens ordförande, Jan-Ove Asp, vid Emmas Sjö hälsa ett femtiotal deltagare välkomna till den planerade ”historiska” vandringen i fritidsområdet.
Han lämnade därefter ordet till Arne Pålson, områdets skapare, som började med att berätta  historian om sjön. Långt tillbaka i tiden var sjöområdet en sankmark i sluttningsområdet, genomflutet av en bäck, som avvattnar ett par hundra hektar, och bildar ett mindre vattenfall längre ner i sluttningen.
För flera hundra år sedan, bestämde sej gårdarna i Bäljaneådalen för att bygga en skvaltkvarn vid fallet i bäcken, för att kunna mala sin säd. Det normala flödet i bäcken räckte inte till för att driva kvarnen. Därför gjorde man en fördämning där dämmet är idag. Så kunde man samla vatten och genom en lucka öppna och släppa på ett större flöde när man skulle mala.
I mitten av 1800-talet kom effektivare kvarnar i större vattendrag med stor kapasitet och skvaltkvarnarnas tid var förbi.
Då behövdes inte ”mölledammen”, utan man grävde igenom dämmet och dikade ut dammbotten och kunde sedan odla säd och andra grödor där. Åtminstone fram till 1930 användes området på detta sätt. Sedan försumpades det och när planeringen av stugområdet började, växte det slyskog på området.
Det blev en självklar del i planeringen att röja av området, och med hjälp av stora maskiner återskapa denna vackra vattenspegel centralt i området.

På väg mot det första delmålet på vandringen, ruinerna av Svarte Johannes torp, visar bilden hur vacker naturen är i Lyckeområdet.

Bilderna visar rester av den norra väggen och lite av den östra gaveln av torpet. Det var inte ovanligt att man grävde in byggnaden i en sluttning. Med jord bakom stenväggarna blev det dragfritt och kanske stenen bidrog till att ”lagra värme” när man eldade på dagen. Man ser också rester av murstocken med en bakugn som inte rasat ihop helt. Byggnaden har varit ganska lång och innehöll förutom bostadsdelen också vanligen ett förrådsutrymme och stall för får eller getter och höns och ibland en ko. 

Mellan år1832 och c:a 1900 är tre torpare som bott här kända. Först Sven Pettersson, som flyttade 1847, och efterträddes av Nils Johnsson. När han dog1881 övertog hans son, Johannes Nilsson, som kom att kallas  Svarte Johannes, torpet. Hustrun hette Petronella Påhlsdotter. De hade tre barn.
Torparna gjorde dagsverken på gårdarna som upplät mark till torpen ,där de också fick rätt att röja och odla upp mark. Strax norr och nordväst om ruinen fanns ett rätt stort uppodlat område,  som kallades Johannes lycka.
Man odlade nog mest råg som blev till mjöl att baka bröd av, potatis och havre till djuren. Vid ruinen ser man en liten rest av humle som klättrar i buskarna. Humle behövde man när man bryggde öl.

Knappt 200 meter öster om ”Svarte Johannes” ligger nästa torpruin. Ruinen liknar Svarte Johannes. I resterna av murstocken kan man inte klart se om det har funnits bakugn. Inget av dessa två torp har haft någon brunn, utan varit hänvisade till en källa som ligger i sluttningen strax nedanför vägen.
Två torpare är kända: Ola Jönsson med hustrun Elsa Persdotter och sju barn, tre flickor och fyra pojkar.
Kristoffer Kjellberg med hustrun Petronella Olsdotter och sju barn, varav tre dog före tvåårsdagen och två fyra år gamla. Två dog 1869, ett av de värsta nödåren någonsin i Sverige, två samma dag 1876, kanske en olycka, och ett bara tre månader gammalt. Kjellberg med resten av familjen flyttade 1876.
Nils Olsson, torpare på ett närliggande torp, Hallahultet, kallades ”Tobaken”. När han dog flyttade hans änka, Cecilia, in i detta torp, som då fick namnet Tobakahuset. Hon fick alltid bära namnet TobakaCecilia intill sin död 1895. Det var inget skällsord, snarare tvärtom.

Att vattenkvaliteten fortfarande är god konstaterar Minna Jensen.

På den fortsatta vandringen passerar vi Hallahultet, numera en privatägd fritidsbostad. Torpet och 17 hektar mark friköptes 1870 och blev en mindre gård.
Från början av 1930-talet och fram till mitten av 1950-talet drevs gården skickligt av Malte och Ester Kristiansson som trägårdsmästeri. När boningshuset brann ner efter ett blixtnerslag, sålde de fastigheten och flyttade därifrån.   
Det nuvarande fritidshuset är den tidigare stall-och logebyggnaden.

Efter en knapp kilometer kommer vi till ”Gröna Håla”, som ursprungligen var ett torp under Svenningstorp. Det friköptes emellertid och blev en mindre gård. Det är något osäkert var den ursprungliga byggnaden låg. Troligen inte där ett hus skymtar på bilden, snarare i dungen till höger i bilden.
Torpet utsattes i mars 1875 för en dramatisk mordbrand, där både torparen Christian och hans hustru Olu innebrändes.
Nästa innehavare, Nils Bengtsson, som troligen var den som friköpte området, byggde både nytt bostadshus och stall och loge. Platsen är tydligen otursförföljd, för 1961 brann det bostadshuset ner till grunden.
Den byggnad som skymtar på bilden var ”huggebod” och hönshus som omvandlats till fritidsbostad.
Karl Ekegren har skrivit en krönika om mordbranden. Den bifogas till den här berättelsen om den historiska vandringen.

En sann skröna från Gröna Hålan
En torpares liv – död

I början av 1800-talet träffades i Nordvästra Skåne. Närmare bestämt i Svenningstorps by, ett fruktansvärt illdåd. En händelse som mycket upprörde sinnena runtom i trakten, som vilken för de flesta nu levande personer på orten torde vara en okänd historia. Det är endast ett fåtal, som ännu bevara densamma i minnet, och det är en utav dem, vilkens berättelse jag nu vill försöka återgiva, så gott det sig göra låter, med min ovana skrivarhand.
Från västkusten, troligen från de bohusländska skärgårdarna, hade kommit en liten underlig karl ner till den skånska skogsbygden, och tagit tjänst som dräng hos bland andra åboen Pål Olsson i Lycke. Det var en underlig tystlåten karl med ett väderbitet och en smula vresigt ansikte, detta gjorde att han såg vida äldre ut än han i verkligheten var, hans riktiga ålder blev dock aldrig känd. Det året, som Kristian, så hette han nämligen, tjänade i Lycke, så var där också en piga vid namn Olu, och i henne fann den raske skärgårdsdrängen behag. Olu gav honom sitt ja-ord och lovade att följa honom på färden genom livet. En solig september söndag traskade så de bägge iväg till prästen och tog ut lysning, och när så deras tjänst var slut i Lycke och de fått sin sparade lön, så gifte de sig och flyttade in i en torparstuga, som åboen Eskil Åkesson i Svenningstorp låtit uppföra på sin utmark. Såsom arrende eller hyra för bostad och jord skulle göras ett visst antal dagsverken i veckan.
Där var det dock inte att skära guld med täljkniv, för en torpare på den tiden, det  var slit och släp från arla morgonen till sena kvällen för att bryta den mark, som skulle giva dem deras dagliga bröd. Men han var inte den som gav sig i första taget, han var av ett virke som tålde både det ena och det andra. Genom ett ihärdigt arbete och sträng sparsamhet kämpade han sig så småningom fram mot en ljusare tillvaro. Deras arbete började att bära frukt. En god och huld maka var kanske även en  bidragande orsak, till att han kunde slå sig igenom de svåraste åren. En icke så liten inkomst finge de av en del fruktträd, som de planterat under deras första år på torpet. De lyckades också komma till ett visst välstånd, och det var säkerligen en icke obetydlig summa som de under årens lopp samlat på kistbotten, på den tiden fanns ju inga banker.
Av deras bägge söner hade den äldste i unga år dragit ut till okända öden i främmande land, och det blev efter en del år endast sparsamma underrättelser de fingo från honom. Den andre sonen hoppades de få behålla som deras ålderdoms stöd, men under arbete i en av granngårdarna ådrog han sig en svår förkylning, som så småningom övergick till den svåra bröstsjukdom som endast få överleva, och innan året var slut hade han bäddats ner i sockenkyrkogården.
Visserligen var nog sorgen stor över förlusten av sonen, men den glömdes med åren alltmer, fastän minnet levde kvar av den de älskat.
År lades till år och Kristian och Olu voro snart två vithåriga åldringar, som arbetets välsignelse givit en till synes sorgfri ålderdom. Deras största bekymmer var emellertid sonen Johannes, som de ej hört något ifrån på åratal, och som de så innerligt gärna ännu en gång ville se och tala med innan de för alltid lade sina trötta huvud till ro.
Närmaste granne till Kristian var Anders Turesson, även  han torpare under en gård i närheten. Hans torp var beläget blott c:a 150 meter från Kristaians, och det var det som skilde dem åt var endast en liten skogsbacke. Det var en natt i början av mars 1875, torparen Anders hade vaknat ur sin sömn och låg och stirrade ut i det kolmörka rummet. Plötsligt tycker han sig märka ett rött sken som lyser in genom fönstret, han störtar upp och ser ut, men ryggar förskräckt tillbaka, grannens hus står i ljus låga. I en hast kastade han på sig kläderna och skyndar ut. Seende att han intet kan uträtta ensam vid brandplatsen, ty elden har redan fatt i hela huset, skyndar han så fort benen kunna bära honom till den närmaste gården för att hämta mera folk för släckningsarbetet. Sedan några stycken karlar samlats från den och närliggande gårdar skyndade man till brandplatsen, men då återstod ej mycket annat än rykande ruiner av det lilla torpet, som endast hade utgjorts av en enda byggnad. Men snart spred sig en undran bland de närvarande, var voro torparen och hans hustru, intet spår syntes efter dem kring det forna huset, och med ens stod det klart för dem hela den förskräckliga sanni9ngen, de gamla befunne sig säkerligen bland de förkolnade resterna av deras kära hem. Så snart man för eldens skull kunde, började man en undersökning och den första man då påträffade var hustrun, liggande utsträckt på köksgolvet förbränd till oigenkännlighet. Sökandet fortsatte efter mannen och denne hittades slutligen i en vrå av stugan, sittande på golvet även han ohyggligt förbränd. Deras jordiska kvarlevor bäddades ner i kyrkogården söndagen därpå henom grannarnas försorg, och så var detta tragiska slut på tvenne människors trägna liv ett minne blott.
Hur elden i torparstugan uppkommit förblev i flera årtionden en hemlighet, som endast genom gissningar kunde förklaras. Bland de mest troliga var den, att hustrun varje kväll brukade gå direkt från köket genom en dörr, som ledde från detta ut till ladan, gått ut där med ett bart ljus eller en brinnande trästicka för att nattfordra djuren och därmed antänt halm eller något annat lätt brännbart. Detta var ju en ganska rimlig förklaring, helst som hon var gammal och kanske ej i tid varande faran. Att man efteråt hittade silverpenningar i ruinerna ingav ju också folk den tron, att det varit en ren olyckshändelse.
Så gingo åren, och över händelsen lade sig snart glömskans töcken, sen den skulle åter en gång dragas fram i ljuset, och det blev när en man, som låg på sin dödsbädd, bekände att det var han som förövat dådet mot torparen, och hade han för att dölja sin ogärning satt eld på huset. Han hade omkring tiden för branden uppehållit sig på platsen, och fått veta att de bägge gamla samlat en del på kistbottnen, därför hade han, som var i stort behov av penningar, planlagt det dåd, som han sedan utförde.
Huruvida han kom över några penningar är ovisst, penningfynden i ruinen motsade detta.
Karl Ekegren

Nästa mål på vandringen är vattenfallet i bäcken, som nämndes inledningsvis. Här är en fallhöjd på mellan tre och fyra meter. Man byggde en ränna av sten med 30 till 40 graders fallvinkel.
Över slutet av rännan uppfördes en mindre byggnad, kanske 2x2,5 meter.

Så här fungerar en skvaltkvarn

Skissen visar den kanske 20 cm grova träaxeln med skovelblad nertill och med en järndubb i ett borrat hål i berg eller en stor sten. Axeln går upp genom den undre fasta kvarnstenen och bär upp den övre rörliga stenen som roterar och maler säden mellan stenarna.
Skvaltkvarnen hade inte så stor kapasitet, kanske en säck mjöl per dag. Troligen var det flera gårdar som gemensamt ägde kvarnen.

Efter en förflyttning några hundra meter in i en bokskog, står vi vid en liten kulle med en markerad ringformad avslutning. Detta är resterna av en blästerugn, som använts för tillverkning av järn ur myrmalm. En teknik som började användas för mer än tvåtusen år sedan i Sverige.
Myrmalmen bildades i våtmarker och sjöar av olika järnoxidutfällningar som klumpar eller beläggningar. Man samlade upp myrmalmen, som först fick torka i en stor brasa. Det kallades att rosta malmen. Det var för att få bort syre, svavel och andra föroreningar.
Sedan grävde man en rund grop, kanske en knapp meter djup, där man först gjorde träkol av ved.  Sedan varvade man träkol och den rostade myrmalmen och tände på. Genom en kanal in i bottnen kunde man med en blåsbälg få upp temperaturen till de 1300 grader, som behövdes för att smälta malmen. Då fälldes järnet ut och stannade på botten av gropen. Tillverkningen förbrukade stora mängder ved, så därför förlade man ugnen där det fanns mycket skog.
Stora mängder slagg från järntillverkningen finns i kullen, men det är ju en fornlämning och får inte röras.
Det finns ytterligare en plats i fritidsområdet, i närheten av tomt 12, med rester efter en blästerugn.

Vi lämnar dagens sista delmål och återvänder till samlingsplatsen vid Emmas Sjö, där samfälligheten bjuder på grillkorv med bröd och öl, vilket blev mycket uppskattat.

Många uttrycker också sin stora uppskattning av initiativet till den intressanta vandringen.  Mycket mer intressant än man väntat sig, som några uttryckte det.
När ordföranden  spontant ställde frågan till församlingen, ”vill ni att vi upprepar en sådan vandring till våren”, så blev svaret ett enhälligt Jaaa!

En av deltagarna i vandringen, Britt Williamsson, som är ordförande i hembygdsföreningen ”Hyllstofta ryggåsstuga”, presenterade föreningen.
Mer om den föreningen i en kommande artikel.